Polisen missbrukar uppdraget från regeringen
Strax innan jul kom ett efterlängtat besked från regeringen. Man skulle äntligen ge Polisen ett särskilt uppdrag att kartlägga den organiserade brottsligheten kring idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Särskilt fokus skulle läggas på problem med “matchfixning, kriminalitet inom agentverksamhet och att organiserad brottslighet utnyttjar ideella idrottsföreningar för kriminell verksamhet”. Ansvarig minister, Jakob Forssmed, lät sig intervjuas i DN och pratade om just de här problemen och att unga fotbollsspelare dras in i gängbrottslighet genom kontakter med nätverkskriminella.
Ett ökat fokus på allt ovan är något som länge varit efterfrågat av såväl klubbar som supportrar och opinionsbildare. Många såg nog också en ljusning i konflikten mellan supporterkulturen och Polisen när man nu hade ett gemensamt mål att arbeta mot. Tyvärr grusades dessa förhoppningar i och med polisregion västs besked i förra veckan där de, med hänvisning till just ovan nämnda uppdrag, istället valt att klassificera två av IFK Göteborgs ultrasgrupperingar som kriminella nätverk. Detta med oklara hänvisningar till misstänkt brottslighet som ska ha begåtts av individer i grupperingarna.
Att på det här sättet kollektivt klassificera en hel supportergrupp som en riskmiljö, baserat på enskilda individers eventuella förehavanden, är oansvarigt och allvarligt. Genom att göra det stämplar Polismyndigheten tifofixande ungdomar med samma stämpel som personer som faktiskt begår brott, vilket gör det svårt att skilja mellan kriminella och icke-kriminella inom grupperna. Polisen sätter samma stämpel på dessa grupper som på exempelvis Foxtrot eller Dalennätverket. Ett sådant agerande riskerar att förstärka polisföraktet bland fotbollssupportrar och det finns en uppenbar risk att ungdomar snarare drivs närmare problematiska delar av supporterkulturen. De enda vinnarna på detta är de gängkriminella som faktiskt finns i och kring fotbollen.
Polismyndigheten har fått ett tydligt uppdrag från regeringen att ta tag i den allvarliga brottslighet som fotbollen utsätts för, från bland annat kriminella agenturer och matchfixningsförsök. Att Polismyndigheten väljer att använda detta uppdrag för att återigen ge sig på engagerade supportrar, som inte på något sätt är kriminella, kommer tyvärr inte som en chock för någon. Men det bör mana till eftertanke bland både makthavare och opinionsbildare. För Polismyndigheten är det uppenbarligen viktigare att kunna hävda att man “vunnit” över de besvärliga ståplatsläktarna än vad det är att komma till rätta med faktisk systemhotande brottslighet.
Det är dags för ansvariga ministrar i regeringen och andra politiker i riksdagen att göra något åt polisens vansinniga prioriteringar. Det ska inte vara möjligt att missbruka den här typen av uppdrag för att göra ännu ett resultatlöst försök att komma åt pyrotekniken på läktarna.